Var kommer ljuset i en målning ifrån? Och jag tänker då inte på ljuskällan i själva målningen, snarare på det ljus som en målning i sin helhet utstrålar. Eller till och med i ett helt konstnärskap, om än föränderligt under tidens gång. Skiftande på grund av såväl inre som yttre omständigheter. Erfarenheter, platser, intryck – allt sådant som påverkar en i stunden när färgerna blandas. Det sinnliga i att stå och måla. Att se en målning komma emot en. Gå den till mötes. Närvaron i det ömsesidiga samspelet, är närmast erotiskt. De djupa blickarnas möte. Att se och att bli sedd. Mark Rothkos 1940-tals målningar har ett distinkt New York-ljus, även när de blir alltmer surrealistiska och abstrakta. Mot slutet av 1940-talet är det som om Rothko långsamt släpper platsen där han befinner sig och går in i ett annat ljus; mer utifrån målningarnas egna villkor, något han ville se. Målningarna är nu helt abstrakta. Och tycks skapa en ren närvaro, en ”plats” i sig – här – med dess eget specifika ljus. Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet trädde ett allt dovare tonläge fram: skymningens inre landskap. För att slutligen gå in i Houston-kapellets dunkel, dess natt. Innan han, under de sista åren i livet, stiger ut i gryningen igen. (Ur Johan Widéns text)