Hur föreställer man sig en ny värld när den gamla står i lågor? 1916, mitt under rasande världskrig, prövar ­Hinke ­Bergegren att ge frågan ett skönlitterärt svar. Arbetarrörelsen, även den ­revolutionära ­flygel han själv tillhör, tycks fast i ett politiskt dödläge. Med hjälp av romanformen försöker han att skriva sig ur det, kanske glänta på dörren även åt andra. Hinke ryggar inte tillbaka för kriget, fantiserar inte fram en ­lycklig lösning som gör att det aldrig bryter ut, placerar inte in någon läglig generalstrejk. Nej, även i det fiktiva kungadömet ­Libarien, där Kains barn utspelar sig, står arbetarrörelsen makt­lös eller ­komprometterad när kriget inleds. Boken blir i stället en ­reflektion över hur ­våldet i masskala förråar och lemlästar, men på samma gång under­gräver det bestående samhällets malande lovtal till sin egen ­förträfflighet. I krigets katastrof ser Hinke en öppning för revolutionen, och vägrar avskriva eller ­pausa samhälls­omvälvningen i väntan på krigsslutet. Råmaterialet han bearbetar är egna ­politiska ­erfarenheter och de ­historiska förlagor som finns till hands. Formen är 1800-­talets borger­liga roman. Resultatet? En politikens Jules Verne i brottnings­match med arbetarrörelsens akuta problem, ett kostymdrama på tröskeln till Oktoberrevolutionen.