Silja står med myrvatten till midjan och stirrar vettskrämt på den vanställde mannen. Hon är säker på att det är han som är Ingeborgs mördare, och att hennes sista stund är kommen. Då han närmar sig svartnar det för ögonen på henne och hon svimmar. När hon vaknar upp igen befinner hon sig i ett skjul långt in i skogen. Det finns ingen där och dörren är låst från utsidan. ”Hon släppte silkessjalen som om den hade bränt henne. Hon såg henne framför sig, kvinnan som hade burit den vackra sjalen på älvsdansen. Dagen efter fann de Ingeborg död vid svarttjärn, men sjalen hittades aldrig. Inte förrän nu. Hon kände en rysning längs ryggraden och stirrade som förhäxad på sjalen. Så då är det trots allt han som är mördaren, och här sitter jag inlåst. Hjälp mig, Gud. Måtte någon leta efter mig.”