Den gamla häxan och kristendomens faderlige Gud är två av de mest kända och symbolladdade gestalterna i den västerländska kulturen. Den ena med en yttre fulhet som matchas av hennes svarta inre, den andra ofta framställd som en gammal man med långt vitt hår som tecken på renhet och visdom.

Hur, när och varför började dessa gestalter framställas som gamla? Vilka intressen har framställningarna tjänat? Vad har de betytt för människor och deras uppfattning om åldrandet hos andra och hos sig själva? De frågorna handlar den här boken om.