Emilie Flygare-Carlén var vid 1800-talets mitt en av de mest lästa och omtalade kvinnliga svenska författarna. I genombrottsromanen Rosen på Tistelön (1842), som utspelar sig i Bohuslän, bryter hon mot vad man på den tiden förväntade sig av en kvinnlig författare genom att berätta en mordhistoria som utspelas i en karg och brutal livsmiljö.
Under 1840-talet undersöker Flygare-Carlén i en serie romaner kvinnans roll inom och utom äktenskapet: som hustru, dotter, myndling, änka, frånskild och ogift mor.
Ellen Mattsons minnesteckning över Emilie Flygare-Carlén formar sig till en inträngande skildring av en mångsidig personlighet och ett författarskap som intar en särställning i det litterära Sverige.