Krigslarm och kokande hav, i två år har det sköljt över oss.
Vi har kippat efter andan och klamrat oss fast vid oss själva.
Men från stranden hörs en flöjt. Det är Sofia som blåser frisk luft i våra näsor.
Hon påminner om det vi glömt. Med skratt och med slag vänder hon sig mot vidundren.
Med sin håv fångar hon drakarnas loskor. En efter en håller hon upp dem.
De fräter och förlamar. Men som en mussla kapslar hon in dem i skimrande verser.
Vi lyssnar till rimmen, vi lystrar till rytmen.
Det skänker tröst, det väcker trots.