I en värld som sväller av människor och krymper av ensamhet vänder denna diktsamling blicken mot det obönhörliga. Här möter vi överbefolkningens tryck, Sveriges tysta isolering och längtan tillbaka till stenålderns gemenskap. Tiden maler ner allt till stoft, medan jorden förvandlas till ett självskapat helvete av krig, meningslöst lidande och miljöns sammanbrott.

Livets ursprung i solens energi kontrasteras mot antinatalismens kalla logik och Arthur Schopenhauers insikt: att döden är den enda befrielsen från viljans eviga smärta. Vi är kosmiskt stoff, dömda att spela ett långt parti schack med döden - ett parti som vi aldrig kan vinna.

Dessa dikter är inte tröstande. De är klarhet i versform. En obeveklig påminnelse om att livet självt är en långsam dödsprocess.