Café Lugns personal kan jämföras med pusselbitar. Ni vet ett sådant pussel där inga bitar liknar varandra men de passar ändå ihop. De kan vara lika vassa som de kan vara mjuka. Unika på ett sätt som gör att de inte kan ersättas men som även gör att de vore malplacerade utanför Lugn.

Visst kan enskilda pusselbitar vara fina. Bara som de är. Men när vilsna och övergivna pusselbitar hittar sin plats skapas en helhet som är beundransvärd.

Lucia är pusselbiten i mitten. Den vars varje liten ytterkant klickar perfekt med nästa. Arbetet på Lugn är en av hennes få trygga platser. Där allt bara fungerar. Medan Anton är en sådan pusselbit som blivit naggad i kanten. Han har blivit hårt pressad för att passa in på ett sätt som inte var möjligt.¨

Får man ha fötterna i soffan och hur många bonusrundor behövs för att förklara sina känslor för någon man tycker om? Lägg pusslet och följ med på en resa där tvångstankar blandas med talsvårigheter.