På våren och sommaren 1867 bjöd Napoleon III, fransmännens kejsare, in till en lysande utställning i sin huvudstad. Bland de inbjudna fanns kungar, kejsare och andra storheter från hela världen. Kejsarens hedersgäster var tsaren av Ryssland och kungen av Preussen. Ändå riktades de flestas blickar mot en annan man: Preussens rikskansler Otto von Bismarck. Den man som, efter ett par lyckosamma krig, av allt fler sågs som Europas nye herre. Den position Napoleon haft bara några år tidigare och ville ha tillbaka.

Bland de vanligare besökarna fanns den kejserlige prefekten av Alpes-Maritimes, greve Algernon de Damremont, hans fru Margaret – Meg bland sina vänner – och deras barn. En annan besökare var diplomaten Heinrich Emmerich, en kusin till Megs förre make Gustav som just trätt i den bayerske kungens tjänst.

Längre söderut, i Algeriet, satt samtidigt en överste i Napoleons armé och ruvade på hämnd för den dödliga oförrätt som drabbat den ende han någonsin älskat.

Inom några år ska deras liv ha korsats med varandra och förändrats, dramatiskt och fullständigt. På sätt som ingen av dem kunnat ana i början av det mest ödesdigra av år – 1870.

1870 är den fristående fortsättningen på Änglarnas bukt och den andra delen i en planerad serie om fem romaner.