I det här landet är det svårt för en människa att göra sin plåga hörd; är du bonde är
det ännu svårare, är du av armeniskt eller grekiskt ursprung — och dessutom kristen
— är det omöjligt. Det är inte ens nödvändigt att nämna assyrierna; är du en assyrier
är din lott dyster, för de har skurit av tungan på dig så att du inte kan berätta om din
smärta.

Vi hade bördig jord, men vi blev fördrivna från de markerna. Vi hade vatten, men
blodet som rann från de oskyldiga hade färgat det vattnet. Vi hade frön också, men
alla våra bönder hade redan länge överlämnat sina liv åt fiendens skamliga dolk.
Begreppet familj fanns inte längre kvar — vad återstod då? Vad återstod? Vår moder,
kylan som frös oss, och vår fader, hungern som aldrig släppte taget om oss, hade blivit
våra föräldrar.

Men tyvärr föredrar folken att bli systemets slavar istället för att göra uppror mot
systemet. Vad finns det mer än jorden som vi alla kan leva på och ligga under?
Marken räcker åt oss, vattnet räcker åt oss. Vi har alla våra sorger, men när det går
att möta smärtan och leva som bröder — varför denna ändlösa blodsämnd? När
blommonen kan ges till de levande, varför ge dem till de döda? När det är möjligt att
göra uppror mot denna ynkliga ordning, varför förbli tyst?