I denna starkt självbiografiska diktsamling får vi följa författarens uppväxt och relation till föräldrarna från 50-talet, vidare genom tonårstidens frigörelse fram till mitten av 70-talet då hon själv blir förälder och änka. Utsiktspunkten för och reflektionerna över det som hände då, sker mer än 50 år senare. Är det kanske det avstånd som behövs, är det först då man har modet att ärligt beskriva och försöka förstå?