I en smutsig källare i Prag, bland multnande papper, pipande möss och mängder av klassisk litteratur finner vi Hanta. I flera decennier har han arbetat med att pressa samman balar av returpapper, omslagspapper, spill från fotoateljéer, blodigt slakthuspapper, konstreproduktioner och tonvis av gamla bibliotek.
Då och då glimmar en vacker bokrygg till bland makulaturen, och Hanta plockar upp den för att läsa ett stycke. Så blir han mot sin vilja bildad, han lär sig älska antikens Grekland, Nietzsche, Hegel och Schopenhauer, han umgås dagligen med såväl Lao Zi som Sartre och Camus, innan han varsamt lägger dem i sin älskade papperspress och trycker på den gröna knappen.
Men Hantas tålmodiga och kärleksfulla sätt att arbeta är otidsenligt. Hans situation hotas både av den ilskne chefen och ungdomarna i det socialistiska arbetets brigad. Och vad har väl en sådan som Hanta att sätta emot den nya tidens ordning?

I ett efterord skriver Miloslava Slavícková om den plats "En alltför högljudd ensamhet" intar i Hrabals författarskap.

"en av de mest fascinerande romaner jag läst på länge, ett absolut mästerverk som biter sig fast i medvetandet och inte lämnar en någon ro"
Sten Wistrand i Nerikes Allehanda

"ett prosapoetiskt mästerverk"
Örjan Abrahamsson i Arbetarbladet

"Den kräsne Céline hade kunnat uppskatta den här romanen. Liksom Hasek. Och Dostojevskij."
Erik Andersson i Dagens Nyheter

"Det begränsade omfånget till trots är detta en rikt förgrenad och kontrasterad roman, rolig och sorglig, munter och melankolisk, konkret och symbolisk. Ett litet mästerverk som perforerar gränsen mellan skapande och förstörelse, hellenernas kultur och pragråttornas kloakkrig"
Jan Karlsson i Sundsvalls Tidning