Skogen utgör i denna essä symbolen för ett nytt frihetsanspråk, i ruinerna efter det andra världskriget. När skogsvandringen utkom 1951 gällde denna fråga på ett plan hela Tysklands öde ? moraliskt, militärt och politiskt en bruten nation, som nu fann sig lämnad i skiljelinjen mellan massdemokratins och folkrepublikernas rustade världsmakter i öst och i väst.
Samtidigt är det ett motståndsmanifest för den enskilda människan, bortom gränsernas och de olika statsskickens tvingande inskränkningar. Den som väljer skogsvandrarens väg finner sig ställd inför en maktordning som i förening med tekniken reser totala anspråk. Dess framträdande kräver en ny form av frihet, och för att tyda dess symboler och kulisser krävs ett perspektivskifte. Likt partisanen väljer skogsvandraren att lämna detta samhälle bakom sig för att i skogen grunda sin frihet på ett djupare inre plan. Först då blir det återigen möjligt att handla.