Carl Schmitt skrev boken Politisk teologi. Fyra kapitel om begreppet suveränitet under Weimarrepublikens tidiga och tumultartade år. I boken målar han upp en teori som kom att göra honom till en av 1900-talets både mest inflytelserika och kontroversiella politiska teoretiker.

I Politisk teologi fokuserar Schmitt på relationen mellan den rättsliga ordningens normer, den politiska ledningen och inte minst det politiska undantagstillståndet. Carl Schmitt hävdar att samhällets rättsordning i slutändan vilar på suveränens egna beslut. Därför kan endast suveränen svara upp till de behov som en exceptionell tid kräver så att rättsordningen senare skall kunna återupprättas.

I Carl Schmitts teori är den allestädes närvarande möjligheten till konflikt en tvingande ledstjärna för styrelsen av en stat. Staten existerar just för att upprätthålla säkerställa ordning och stabilitet till samhället.

Schmitt menar vidare i Politisk teologi att i stort sett alla begrepp i modernt politiskt tänkande springer ur sekulariserade teologiska begrepp i denna argumentation ryms också en kritik av liberalismen och dess, som han ser det, ovilja att fatta grundläggande politiska beslut. 

Carl Schmitt föddes i Tyskland den 11 juli 1888 (död 7 april 1985). Schmitt var jurist och politisk teoretiker och kom under 30- och 40-talet att vara knuten till den nationalsocialistiska regimen i Tyskland. Som sådan kom han att bli en kritiker av den liberala parlamentariska demokratin. Icke desto mindre har hans tänkande inom politisk- och juridisk teori samt kontinental filosofi haft stort genomslag bland senare tiders intellektuella såsom Hannah Arendt, Walter Benjamin, Jacques Derrida, Jürgen Habermas och Leo Strauss, för att nämna några.