De tre stora stockholmsutställningarna hölls 1866 i Kungsträdgården, 1987 på Lejonslätten på Djurgården och 1930 på Gärdet. Utställningarna är goda utkikstorn över Sveriges moderna historia, eftersom de visar upp en så koncentrerad samling av arkitektur, konst, konsthantverk och allmogeföremål samt ideal av det som samtiden tyckte var allra viktigast. Vi kan genom dessa följa hur landet utvecklas från fattigt bondeland med en provinsiell huvudstad, till ett förmöget land mitt i världen tack vare en snabbt tillväxande ekonomi. Det var en utveckling som fick omvärlden att häpna och som har få internationella motsvarigheter. Vi ser också hur svensk självsyn går från självunderskattande blygsel till hybris med en vilja att visa världen ”how we do it in Sweden”. Alla tre utställningarna har också lämnat avtryck i vårt samhälle och i vårt tänkande.

Utställningen 1866 var en grundläggande manifestation för den liberala marknadsekonomin, tron på att individens frigörelse leder till framsteg för hela samhället. Den stärkte de liberala reformer som redan genomförts och som var på väg, reformer som utgör grunden för hela den moderna strukturen i Sverige och för en ekonomisk utveckling som kan jämföras med dagens tigerekonomier i Asien.

Utställningen 1897 förstärkte idéerna med nationella förtecken, nationens fredliga tävlan med omvärlden krävde en nationell samhörighet och enhetlighet, klasskampen skulle ersättas av klassamarbete. Här fanns tilltron till gränslösa framsteg i en globaliserad värld, vilket lade grunden för en internationell expansion hos svenska företag. Nästan alla stora svenska exportföretag på 2000-talet startade sin verksamhet i slutet av 1800-talet.

Utställningen 1930 förenade det demokratiska med det auktoritära. Det kan låta som en motsats, men är ganska logiskt om man betraktar den i sitt historiska sammanhang. Demokratiska val hölls i många länder, men man valde ofta auktoritära ledare, det gällde absolut inte bara Tyskland. Det fanns en uppriktig vilja att förbättra för ”massan”, bara inte massan bestämde för mycket själv. Det var den sociala ingenjörskonstens gyllene tid och det finns många sådana tankar i vårt land än idag.

John Chrispinsson har studerat hur utställningarna har speglats i den samtida pressen, vilket naturligtvis ligger honom varmt om hjärtat eftersom han är journalist. På ett rappt och intresseväckande sätt berättar han om Sveriges och framförallt Stockholms utveckling under tiden 1860-1930.

John Chrispinsson (f. 1956) är journalist och programledare på radio och TV. Han började arbeta för Sveriges Radio 1984. John Chrispinsson har även arbetat med valprogram, bevakningen av Nobelfesten och varit programledare för Röda Rummet samt Bokbussen. Vid SR har han lett Besserwisser och Historiska klubben i P1. Numera dyker han då och då upp som programledare i SVTs morgonprogram Gomorron Sverige. Han har skrivit boken Sekelskiften. En krönika om sex, makt och pengar (1999) och flera artiklar om svensk historia i tidskriften Populär Historia.