När jag var lika stor som barnet trodde jag på den vuxna människan. Jag trodde på hennes vilja att göra gott och vackert. Jag trodde att världen bestod av en slags moral som alla vuxna var införstådda med och levde efter. Hon drevs inte av några låga drifter eller var tyngd av bördor. Jag trodde inte ens att hon drevs av kärlek.
När min pappa började dricka förstod jag att jag hade haft fel.
En ung kvinna befinner sig på en plats i världen som inte är hennes hem. Det är varmt och kvavt. På nätterna, i mörkret och svalkan, går hon ut och dansar. I kontakten och vänskapen med ett barn som bor i hennes hus och en konstnär hittar hon tillbaka till instinkterna och förnuftet och hon förvandlas från barn till vuxen. Från stillastående till levande.
Josefin Roos föddes 1977 i Lund. Hon har levt utomlands i många år och är nu bosatt i Stockholm. Efter en fil.kand. i språk och litteraturvetenskap har hon arbetat som översättare och språklärare.
En man sa för länge sen att ingen kan skriva bättre än en läsare kan läsa. Jag utgick från den tanken när jag skrev. Jag har alltid velat skriva en historia utan platser och utan namn det finns ändå ingen som kan bestämma vad den ska handla om förutom läsaren. Jag skyr litteratur som serverar en massa överflödiga detaljer, detaljer som inte för handlingen framåt.