Människor som gjort intryck på en minns man inte alltid första mötet med, liksom kärlek inte alltid uppstår vid första ögonkastet. Men mitt första möte med Yvonne Domeij minns jag glasklart. Det var på internationella kvinnodagen på Klaragården - Stadsmissionens hus för hemlösa kvinnor. Jag läste dikter i trappan och skrämde vettet ur en del gäster som glömt bort att det var öppet hus just den dagen. Längst fram i lyssnarskaran stod en kvinna i ljusröd kappa. Efteråt bad hon att få läsa upp en dikt hon skrivit, mycket personlig, som fick tårarna att strömma på några av oss. Jag berättade för henne att jag hade en skrivarcirkel på Klaragården och hon lovade att komma nästa gång.
Det här med en skrivarcirkel för hemlösa är laddat. En utbildad personal måste sitta med och det är inte lätt att få med sig kvinnorna in i rummet där vi brukar sitta. De flesta kommer med undanflykter eller avvaktar för att höra av andra först hur det är. Många av dem har en dröm - en dröm om att en dag skriva boken som ger dem upprättelse. Det stannar oftast vid det. Ja, kanske är drömmen om boken till och med viktigare än boken. För utan drömmar är vi ingenting.
Yvonne Domeij kom till min kurs. Många gånger. Hon skrev texter med en otrolig närvarokänsla. Jag fick också lyssna på inspelningar av hennes egna låtar. Hennes sång om att sova på 94:ans buss är legendarisk. Så en dag berättade hon att hon börjat skriva på en längre text. Hon hade bestämt sig för att äntligen skaffa sig upprättelse.
Att hon nu sex år senare skrivit klart sin bok och fått den utgiven känns svindlande och svårfattbart. Inte för att jag för en sekund tvivlat på Yvonne Domeijs historia eller förmåga att skriva - tvärtom! - utan för att hennes vandring fram till förlagsportarna med manuset i hand har varit så lång och svår att gå. Men som hon har gått den! Jan Henrik Swahn