Förlusterna vid det stora nordiska krigets slut 1721 innebar ett förkrossande slag mot Sverige och den svenska äran. Man förlorade sin stormaktställning, stora landområden och tappade ansiktet inför omvärlden. För att kunna förstå, beskriva och förklara denna katastrof fick svenskarna ta överjordiska begrepp till sin hjälp: försynen, ödet och lyckan hade styrt händelserna till svenskarnas nackdel.
I Ödets teater berättar idéhistorikern Andreas Hellerstedt hur ödesföreställningar vävdes ihop med verkliga händelseförlopp och fick en meningsfull tolkning i 1700-talets Sverige. Försynen var den Guds plan efter vilken man menade att världen styrdes. Ödet var de naturliga orsaksförloppens kedja, och slutligen var Lyckan, Fortuna, namnet på den sinnebild som hade makten över detta svårbegripliga skeende.
Historien om den svenska stormaktens fall beskrevs som ett skådespel genom vilket Gud undervisade människorna. Då Sverige förlorade sin roll på den europeiska scenen utgjorde händelseförloppet en ödets teater. Skådespelets syfte ansågs vara att svenskarna skulle få lära sig ödmjukhet, stoiskt jämnmod och förtröstan på Guds försyn.
Andreas Hellerstedt är idéhistoriker och har disputerat vid Stockholms universitet. Ödets teater är hans doktorsavhandling.