En rykande aktuell debattbok om livsuppehållande åtgärder. Här ger ledande forskare från Karolinska olika bilder av hur man kan närma sig de stora frågorna kring döden, där medicinen och juridiken möts i vården. Vems vilja skall gälla? Hur beslutar man när det gäller de nyfödda eller medvetslösa patienter? Innehållet utgår från olika perspektiv: Hur vet jag vad du känner? Martin Ingvar, professor i neurofysiologi När börjar det mänskliga livet? Hugo Lagercrantz, professor i neonatologi Etiska aspekter på åtgärder i livets slutskede. Niels Lynøe, professor i medicinsk etik Den döende patientens behov. Carl-Johan Fürst, överläkare Alla ska vi dö - men hur? Johan Frostegård, professor i medicin Rätt till liv och rätt att dö. Elisabeth Rynning , professor i medicinsk rätt Förord: När den tidiga vårens frågor kring liv och död avtecknade sig, motsägelsefulla och upprörda, tyckte vi på Karolinska Institutet University Press att förlagets författare skulle ha mycket att tillföra debatten. Kunskap och erfarenhet om de stora frågorna inför döden: hur ska man få dö, vem bestämmer, vilka bedömningar görs och i samråd med vem? Om inte med patienten, vem i så fall i hennes ställe? Hur kan vi som anhöriga veta att behandling är meningsfull, och vilken är skillnaden mellan att avstå från att behandla och att avbryta behandlingen? Vi bjöd in ett antal personer att medverka, förutom forskare vid Karolinska Institutet även Sveriges enda professor i medicinsk rätt, i Uppsala. De som var intresserade och hade möjlighet att skriva har vi nu samlat i den här lilla boken. Martin Ingvar konstaterar inledningsvis att det var enklare förr att veta när en människa var död. I sin artikel Hur vet jag vad du känner? skriver han från neurologens horisont om vilka frågor tekniken ställer eller kommer att ställa oss inför. Om hur det snart är möjligt att simulera en mänsklig hjärnas sätt att fungera, kan man kanske också få den att bygga om sig, att ständigt förändras på det sätt som mänskliga hjärnor kan? Och vad är då människa, vad är liv och död? Då Hugo Lagercrantz frågar När börjar det mänskliga livet? är det från neonatalavdelningen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus han hämtar sin erfarenhet. Intensivvårdens möjligheter har från 1960-talet vidgats så att mer än hälften av alla barn som föds före vecka 27 i Sverige numera överlever. Samtidigt ställs vi alla, föräldrar och vårdpersonal framför allt, inför det faktum att några av dessa aldrig kommer att kunna utveckla ett medvetande. Niels Lynøe skildrar i sin artikel Etiska aspekter på åtgärder i livets slutskede vad en av de största förändringarna i vår tids medicinska praxis inneburit: att vi som patienter har rätt att delta i besluten om vård när vi blir sjuka. Detta innebär att bedömningar måste delas mellan läkaren och närstående, och att den som är sjuk samtidigt måste bestämma sig för olika vårdalternativ. Därför behöver vi söka kunskap när vi själva eller de vi älskar blir sjuka. Det är något som Carl Johan Fürst dagligen upplever i sitt arbete på Stockholms Sjukhem, där Den döende patientens behov är utgångspunkten för hans artikel. Hans slutsats är att de brister som finns inom samordningen mellan vårdens olika områden utgör det stora etiska problemet inom dagens vård av döende patienter. I Alla ska vi dö, men hur? diskuterar Johan Frostegård läkaretiken och framhåller att den inte bara är till för att skydda patienten, utan i lika hög grad läkarna själva. Han går till den fråga som han ser som central för att avgränsa och utforma regler kring vården av patienter i dödens skugga: finns det situationer då läkaren bör ta livet av sin patient? Kan vi förstå vad läkarassisterat självmord innebär för vårdpersonalen, och hur kan detta skiljas ut från eutanasi, barmhärtighetsdödande? Kan jag som patient få en annan människas hjälp att genomföra ett självvalt livsslut? Elisabeth Rynning går i Rätt till liv och rätt att dö igenom Förord regelverket för hälso- och sjukvården, och pekar på de brister i lagar och bestämmelser som många velat avhjälpa med riktlinjer. Hur sådana ska utformas beror på om vi anser att dessa frågor går att detaljreglera. Eller är det snarare grundläggande principer som politiker och rättsväsendets företrädare ska vara ense med den medicinska världen om? Vi hoppas att läsaren får hjälp, tankeställare och en ny syn på vilka starka skäl vi har att delta i ett samtal om hur döden ska mötas genom att läsa bidragen i denna bok. Vi blir alla förr eller senare deltagare i dödsdansen, de flesta av oss förhoppningsvis inte som föräldrar, däremot som barn, vänner och släktingar och slutligen som döende själva. Vi vill tacka bokens författare för deras snabba och engagerade skrivarinsatser, liksom bokens redaktör, Tom Carlson, för förtjänstfullt arbete.