I denna bok får vi ta del av Peter Hornungs liv, ett livsöde som löper parallellt med ett stycke 1900-talshistoria. Avsnitten som utspelar sig under nazitidens Tyskland är särskilt spännande. Vi får följa den unge Peter som nekas studentexamen för att han inte är medlem i någon nazistisk organisation och därför en kort period går med i nazisternas bilkår. Han tjänar som korgosse under den modige biskop Galen som i sina predikningar går till öppet angrepp mot nazisternas rasistiska och människofientliga ideologi, och nattetid hjälper han till att sprida påven Pius XI nazikritiska encyklika ”Mit brennender Sorge”. Peter bestämmer sig för att inträda i jesuitorden och bli präst. Ändå måste han gå ut i kriget, tills man från högsta ort bestämmer sig för att alla jesuiter är ”nicht zu verwenden”, och skickas hem och kan fortsätta sina studier. De unga seminaristerna hålls relativt skyddade av sina överordnade men får då och då glimtar från det som pågår i landet: En gång sätts den unge Peter att skriva av microfilm på dödslistor från koncentrationslägret Dachau, som en jesuitpater lyckats smuggla ut därifrån. Listorna skall sändas till Vatikanen. I efterkrigstidens Tyskland råder svår matbrist. En dag får seminariet några säckar som är märkta med Caritas Sueciae (Caritas Sverige) och i Peter väcks en längtan att åka till Sverige för att ge någonting tillbaka. Denna möjlighet får han några år senare när han som nyvigd präst skickas till Stockholm och Uppsala. Under mer än femtio år arbetar Peter Hornung i Sankta Eugenia församling i Stockholm och det är han som sjösätter och ror i land bygget av den nya kyrkan i Kungsträdgården, ett projekt som mötte stort motstånd bland politiker och allmänhet. De många och märkliga turerna skildras med värme och humor. Peter Hornung upplevde alltid att Gud ledde honom på livets vindlande stig, att Herren ”skaffade rum för hans steg”. Denna förtröstan hjälpte honom att möta döden: ”Jag är så nyfiken!”