”Framför honom slingrar sig stigen in bland träden och när han vänder sig om har stugbyn försvunnit. Den ligger dold bakom alla krökar och backar, som om den vikits in i landskapet. Och han tänker att ingen vet var han finns, han skulle kunna gå in bland träden och bli kvar tills landskapet tagit plats i honom, tills han känner varje klippa, dal och sluttning som en kroppsdel i sig. Bli träd, bli grönt.” Lyhört och sinnligt gestaltar Lotta Muth olika människoöden i sin novellsamling: det svenska parets resa tvärsöver Kanada, flickande simmande i poolen om natten, pojken vid isvakens djup, kvinnan som möter sig själv på gatan.