Torget, som alltid är sig likt i sin egenskap av ”cyklisk mittpunkt” men som under dagens gång förändras av alla olika färgskalor, personligheter, och beroende på varifrån man betraktar det (på ytan, med en förbipasserandes blick, genom ett caféfönster, ibland tycks det som fotograferat från ovan med hjälp av en drönare), förvandlas i Hebert Abimorads poesi till en metafor över dikten och till en symbol för livet självt, med sina klärobskyrer (”utan skugga utan sol”), dess sammelsurium och koncentration, med dess offentliga sida och ensamhetens inre form.