På Sveavägen i Stockholm låg en liten konsthandel. Precis innanför dörren hängde en liten gouache. Bara några enkla färger — blått, rött och gult — ändå grep mig bilden oerhört starkt. Tyvärr var affären aldrig öppen. Ägaren var kanske sjuk. Men varje dag tittade jag in genom fönstret, livrädd för att "min" tavla skulle vara borta. Ett nyckfullt öde gjorde, att jag så småningom ändå skulle få bekanta mig mer med just denna bild. När jag i början av sjuttiotalet flyttade till Göteborg visste jag inte särskilt mycket om göteborgskonsten, men hade rent allmänt ganska höga förväntningar. Göteborgskoloristerna och deras efterföljare kände jag till en del om, och en och annan göteborgare hade jag sett ställa ut i Stockholm. Till en början fann jag emellertid det göteborgska konstlivet långt mera grått än koloristiskt. Kanske hade jag för stora förväntningar. Därför blev min glädje stor när jag äntligen fick se en färgklang som det verkligen sjöng om. En akvarell, laddad med samma urkraft som gouachen på Sveavägen. Den var målad av 0lle Langert. Ända sedan dess har jag undrat över hur några färgfläckar på ett papper kan framkalla så mycket känsla.