Karl Lärka - jordbrukare, hembygdsforskare och fotograf. Karl Lärka, en av Moras största kulturpersonligheter från Lärkagården i Gruddbo by på Sollerön, föddes 1892 och dog 1981. Lärka fick tidigt inblick i värdet av att bevara det kulturella arvet, genom att han redan 1905 som 13-åring fick deltaga i en folkhögskolekurs på Sollerön, under ledning av den finländske tidningsmannen och folkbildaren Uno Stadius.Under kursen uppmanade Stadius deltagarna att uppteckna hembygdens folkminnen, något som inspirerade Karl Lärka. Lärka fortsatte sina studier vid Bachmanska skolan i Hedemora och vid Brunnsviks folkhögskola. De första lärdomarna i fotografering fick Lärka av kurskamraten vid Brunnsvik, Johan Öhman från Sollerön. Lärka lärde sig också att stenografera för att hinna anteckna sina intervjuer med äldre människor i hembygden. Arbetet uppskattades inte i Morabygden, men han fick många goda vänner bland dåtidens kulturpersonligheter, vilka stödde honom i hans upptecknings- och fotoarbete. Bland några kan nämnas konstnären Gustaf Ankarcrona, författaren K E Forsslund, skalden Carl Larsson i By, Karl Trotzig och författaren Dan Andersson. Mellan Lärka och Dan Andersson utvecklades en varm vänskap som resulterade i att Dan Andersson flera gånger besökte Lärkagården på Sollerön. Mest känd är Karl Lärka som dokumentärfotograf. Huvuddelen av hans fotografiska produktion härrör från tiden mellan 1917-1925. Bl.a. deltog han i insamlingsarbetet i Sollerön-Siljansnäsområdet till KE Forsslunds ”Med Dalälven från Källorna till havet”och också i dalahäftena av Nils Anderssons ”Svenska låtar” där flera dalaspelmän avporträtterades. Lärka använde sitt ihopsamlade intervjumaterial vid föreläsningsturneer, samtidigt som han visade skioptikonbilder. Han hade ett fint utvecklat bildsinne och var starkt kvalitetsmedveten. Något som var av betydelse när han av tidningen Foto blev utsedd till en av förra seklets etthundra bästa fotografer i Sverige. Lärka höll sin hembygd kär och var med om att starta både en bokstuga på Sollerön och Sollerö hembygdsförening, innan han 1925 gifte sig med Svea Romson från Rombogården i Östnor, Mora. Där bosatte sig makarna men timrade också upp en sommarbostad på Sollerön, Lärkastugan, intill ett härbre från 1500-talet som han fått av sin morfar. Sedermera kom vetskapen om att dessa två byggnader var belägna mitt i Dalarnas största vikingagravfält. Lärka blev då områdets största försvarare för att det skulle skyddas och bevaras till eftervärlden. En kamp som han fick fortsätta ända fram till sin död 1981. Svea och Karl Lärka fick inga barn. Efter hustruns död 1975 donerades Lärkas uppteckningar och fotosamlingen till Mora kommun för att förvaras i Bygdearkivet. Där finns c:a 4 000 fotografier registrerade, förutom hans anteckningar och stenografiska uppteckningar. Även föreläsningsmanus och korrespondens finns bevarade. En liten del finns på Dalarnas museum i Falun. Sommarstället med Lärkastugan handhas nu av Svea och Karl Lärkas stiftelse, vars syfte är att följa makarnas intentioner. Alltså ”främja natur och kulturminnesvård i Dalarna, liksom folkbildningen och låta landskapets författare, forskare och fritt skapande personer få hämta inspiration och ostörd ro i stugan. Dock maximerat till högst tre månader per år i varje särskilt fall, och att också bygdens egna må där beredas en naturlig plats för samling och enskild tillflykt.”