Jag är anfallaren i fotboll som blev omskolad till mittback. För långsam för att göra dom fina målen, bromsad i hastigheten och utvecklingskurvan av ångest. Ångesten tog skepnad i form av övervikt. Jag passade inte in i fotbollens värld som deltagare. Jag slog mot allt som rörde sig för att skydda det lilla som fanns kvar av mig efter alla roller och positioner som jag tog i samhället. Ångesten har alltid varit min följeslagare. Det är inte konstigt att bland det första jag skrev som jag var nöjd med var ”jag hatar sättet du tar på mig, sa mannen, när han sprang rakt in i sin egen skugga”. Ångesten har lättat med åren. Skrivandet har sakta läkt mig. Det är på tomma pappersblad jag gör mina klacksparkar. Det är där jag spelar min Tiki-Taka. Där på min egen spelplan väljer jag själv min position. Jag kan fundera ut nästa drag i lugn och ro. Jag drar ner tempot för att plötsligt öka. Jag förvirrar för att till sist bli förstådd. Mina texters innehåll varierar. Jag kan inte enbart skriva dystert. Jag måste även få utlopp för streakaren inom mig som vill galoppera helt fritt och galet ute på plan mitt under en viktig landskamp. För trots min oftast pessimistiska sida, min cyniskhet, så har jag lärt mig med åren, att saker löser sig. Saker blir inte alltid som man vill. Det är bara att göra det bästa av situationen. Så jag har bara en sak att säga; Swing It Katten! - Vincent Pålsson