Det är september 1969. Orkanen drar in över Skåne och griper tag i Volkswagen-bussen som för att stoppa den, välta den, visa att allt är fel. Den rostiga gamla bussen, som Alice, hennes far och mormor färdas i, är impregnerad med äppeldofter: Gravensteiner, Alice och James Grieve. Bakom sig lämnar de fruktodlingen och släktgården Gustafslund på Österlen och en stor sorg efter mammans plötsliga bortgång. I den nybyggda Skånska Cement-villan utanför Kristianstad försöker de bygga upp en tillvaro, trots det svåra som hänt. Mellan Alice och hennes far utkämpas snart ett krig. Alice vägrar leva det liv han så gärna vill se henne leva. Hon vägrar att leva något liv över huvud taget: att ligga i himlasängen, under det bedövande tjocka täcket, är det enda hon vill. Men allt är inte svart. Änglaflickan, som Alice studerar genom gluggen i persiennen, ger hopp och ljus. 2,32 meter under havet handlar om sorg och hur man lever vidare när man har förlorat allt. Men det är också berättelsen om ett Sverige i förändring, där smaker och lukter försvinner och det rivs för motorvägsbyggen och storskaliga slakterier.