Ingen svensk författarinna har ägnats så många biografier som Victoria Benedictsson, ändå har hon blivit så missförstådd. Det starka intresset för henne har inte i första hand berott på att hennes författarskap varit särskilt högt värderat. Det som fascinerat har i stället varit hennes kärlekshistoria med den danske litteraturkritikern Georg Brandes och inte minst hennes självmord. Hennes liv och verk har skrivits in i den stora berättelsen om den undergångsdömda kvinnan som tog form under den tid hon levde. En berättelse som hon innerligt avskydde och som hon i de verk hon publicerade under sin livstid genomgående pole­miserade mot. Lisbeth Larsson befriar i sin bok Victoria Benedictsson från såväl förra århundradets som vår tids fascination av Stora Döda Kvinnor genom att läsa henne inte som en döende men en levande författare.