Romanen handlar om Tanja som är nedtryckt och utplånad av sin man, men orkar resa sig.... En mycket spännande roman där Stina Nilsson använder sin stora poetiska förmåga att i ord fånga ångest och vanmakt, hämnd och lättnad. Hon springer ut i nattlinnet. Hennes andning är häftig. Den stannar i bröstet. Något har brustit inom henne. Något skär som knivar i hennes kropp. Håret är fuktigt av rädslan. Det sitter som klister runt hennes ovala ansikte. Det tränger sig in i munnen. Men hon känner inget. Det lägger sig över ena ögat. Men hon vet inte. Hon ser inte. Det lilla av ögonen man ser är fyllt av skräck. Som svarta klot. På väg ut ur ögonen. De har ingen känsel. Borta är nuet. Kylan känner hon inte. Denna iskalla novembernatt är som droppen i havet. Där blodet i hennes ådror är kallare än kylan utanför kroppen. Och smärtan är för länge sedan borta. Den köttsliga smärtan. Den ligger som mossan runt en sten. En sten som är begravd under snön. Kvar finns den inre smärtan. Gnagande. Ivrig. Den som äter henne. Sakta och iskallt. Piskande djupt. I ett led av förgångenhet.