I OEI # 63–64 medverkar: Bengt Adlers, Lars Ahlström & Hans Anders Molin, Stefan Altekamp, Henrik Andersson, Gert Aspelin, Gunilla Bandolin, Claire Roudenko-Bertin, Mårten Björk, Katarina Båth, Roger Caillois, Knut Ebeling, Gisela Eberhardt, Oswald Egger, Fredrik Ehlin, Leif Elggren, Carl Johan Erikson, Helena Eriksson, Linnéa Eriksson, Stephen Jay Gould, Stephan Günzel, Magnus Haglund, Gunnar D Hansson, Edward Harris, Johannes Heldén, Veine Johansson, Karl-Magnus Johansson & Rasmus Svensson, Thomas Kling, Bengt af Klintberg, Lotta Lotass, Jonas (J) Magnusson, Andreas Mangione och Hanna Dagerskog, Giulio Marzaioli, Steve McCaffery, Medlem av det imaginära partiet, Simona Menicocci, Roger Palmer, Jussi Parikka, Stina Pettersson, Raketa, Roland Recht, Johan Redin, Hinrich Sachs, Lina Selander & Oscar Mangione, Lytle Shaw, Skaraborgs museum museum, Robert Smithson, Roland Spolander, Stratagrids, Erik Straub, Carl-Erik Ström, John Sundkvist, Daniel A. Swarthnas, Kristen Tapson, VAVD, Torsten Weimarck, Gunilla Wihlborg, Agneta Ekman Wingate, Margaretha Åsberg, Sven Åsberg.
"Jordens strata är ett kaotiskt museum. Inbäddad i sedimenten ligger en text som rymmer begränsningar och gränslinjer, vilka gäckar den rationella ordningen, samt sociala strukturer som stänger inne konsten. För att kunna avläsa stenarna måste vi bli medvetna om geologisk tid och om lagren av förhistoriskt material som ligger begravda i jordskorpan. När man ögnar igenom förhistoriens ruiner ser man en hög av förstörda kartor, som ställer våra nutida konsthistoriska begränsningar på ända. Skärvor av logik möter betraktaren då han ser ner i sedimentlagren. De abstrakta rissel som innehåller råmaterialet ses som något ofullständigt, sönderslaget och splittrat."
I detta citat, hämtat ur Robert Smithsons manifestartade essä från 1968 om en ny konstform, ”Medvetandets avlagringar: Jordprojekt”, tematiseras alla de tre begrepp som intresserat oss speciellt i arbetet med detta nummer av OEI: "strata", "geologisk tid" och "jordkonst".
I den idag mycket omfattande sekundärlitteraturen kring den amerikanska jordkonsten brukar man ofta ange dess början till omkring 1966, och det datum då den övergår i någonting annat till cirka 1974. Under den perioden realiseras en lång rad projekt i det amerikanska landskapet som blivit berömda, och de mest ikoniska är kanske Smithsons "Spiral Jetty" (1970) i Stora saltsjön, Utah, och Michael Heizers "Double Negative" (1969-70), för vilket Heizer spränger bort 240 000 ton berg vid Mormon Mesa i Nevada i två "diken" med en sammantagen längd av 450 meter, vart och ett 15 meter djupt och 10 meter brett.
Allt detta är känt, men finns det då en svensk jordkonst, eller Land art, som denna konst snarare kom att kallas i Europa? Det är en av de frågor som vi närmar oss i detta nummer av OEI, där vi reflekterar kring jordkonst / Land art-konnoterande arbeten i Sverige från mitten av 60-talet och några decennier framåt.
Kärnan i OEI # 63–64 är historiografisk. Och den historiografiska, eller alternativ-historiografiska, praktiken är här, som tidigare, kopplad till collagets och montagets procedurer. Men de stratigrafiska diskurser och kontexter vi specifikt sonderar uppenbarar också de stratifieringar, de temporala och spatiala överlagringar som dessa orena och öppna procedurer i sig kan implicera. Översättningar kopplas till nyproducerade bidrag, litterära och filosofiska arbeten till konstnärliga och geologiska, etc. – skikt över skikt. OEI # 63–64 blir på så vis också en övning i komplexitet, i att läsa lager.
"[V]illkoret för att kunna tala om 'jordmån' är en begynnande stratigrafisk forskning, vars uppgift strängt taget är att analysera den – och inte exempelvis bara utgrävningsföremålet – i egenskap av 'medium', som Benjamin skriver […]. I och med att han upptäcker marken som medium för och bärare av vetande, bryter han igenom den mur som skiljer artonhundratalets arkeologi från nittonhundratalets. Det är enbart på grund av att Benjamin upptäckter markens förmåga till kunskapslagring som han kan utnämna jordmånen till 'det upplevdas medium'. 'Det varsamma spadtaget' som Benjamin talar om är ju 'absolut nödvändigt', inte bara därför att vi genom detta får fram de skatter som ligger gömda i ’den mörka jordmån-en’, utan också därför att endast grävprocessen kan ge besked om de olika lagren och därmed ytterst också om de skatter som de omfattar. […] Om kunskapsobjektet är liktydigt med sin lagring, är utforskningen av detta objekt identisk med analysen av dess arkiv – och när lagringen av objektet i sin tur motsvarar lagren, är vetandet om detta liktydigt med stratigrafi" (Knut Ebeling "'Ausgraben und Erinnern' – Benjamins arkeologiska tankebild").
I OEI # 63–64 medverkar fem olika formgivare med var sitt typografiskt stratum. Numret inleds med Johanna Himmelsbachs formgivning, där uppslagets vänstra respektive högra sida bildar två lager som bryts mot varandra; en veckning som Himmelsbach också kopplar till läsaktens och minnets funktioner. Därefter följer Louise Kelpes mall, som kännetecknas av förskjutningar i horisontalled, förtätningar och förtunningar hos de olika skikten, vilka ibland interpunkteras av lutande typografiska pelare. Hos FÄLT följer läsningen snarare den långa, kontinuerliga sekvensens temporalitet. Denna bryts sedan mot Sara Kaamans perforerade strata och excentriska cirkulära rubriker. I numrets avslutande mall har Christopher West arbetat med skikt från olika designhistoriska perioder, med nedslag i 1500-, 1700-, och 1800-talen, men realiserade med typsnitt som är nyformgivna och publicerade 2014.
I dessa strata finns också insprängda bidrag, formgivna av konstnärerna och författarna själva (Stratagrids projekt "Speeding sediments", Roger Palmers "Spiral" (formgiven av Richy Lamb), Johannes Heldéns "Terraforming"), vilka, likt fossiler i sedimentära bergarter, vilar i numrets olika typografiska skikt.
För omslaget står Skaraborgs museum museum med ett diagram över de västgötska platå-bergens lagerföljd tryckt på brun board.
Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg