Någon som varit med på Tahrirtorget i Kairo beskrev de 18 dagar (25 januari till 11 februari 2011) det tog folket att störta Mubarak som ”en lång oavbruten orgasm”. Ett år senare slås jag av tanken att det är revolutioner som är folkets opium, medan religioner, som socialt kitt betraktade och tömda på sitt andliga innehåll, är folkets krassa verklighet som flertalet åter tvingas brottas med när bedövningen har släppt. En revolution uppstår när smärtan blir outhärdlig och den sjuka kroppen behöver lättnad. Under dessa 18 magiska dagar har ett mirakel ägt rum. Revo­lutionen suddade bort gränserna mellan Egyptens olika religiösa samfund. Den återgav egyptierna insikten om re­li­gionens sanna, andliga dimension som århundraden av splittring på dogmatiska grunder hade skymt. Men de krafter som livnär sig på denna splittring insåg snabbt faran däri och var snabba med att åter utnyttja religionens skiljande och söndrande roll. Alla stora religioner börjar som revolutioner mot rådande orättvisor innan de stelnar och förvandlas till det de revolterade mot. Kan man förhindra detta från att ske? Är kollektiv frälsning möjlig överhuvudtaget? Och hur förklarar man idag det revolutionära skeendet i en arabvärld där flertalet människor fortfarande identifierar sig med en viss religiös tillhörighet? I denna bok har jag försökt återge mina intryck under den pågående arabiska revolutionens första år, särskilt händelserna i Egypten, det land där jag växte upp under mina första arton år. Effekten av dessa revolutioner har redan gjort sig känd och skapat nya förutsättningar, från Kina till USA. Därför utsätts de idag för en mängd synliga och dolda motåtgärder som syftar till att splittra folket och hindra en fredlig utveckling mot demokrati och mänsk­liga rättigheter i vår värld. Mycket kommer att bero på hur vi globalt sett förvaltar denna erfarenhet. Hesham Bahari