Hur skulle den sämsta tänkbara rollfördelningen för en internationell organisation se ut? Folkmördare (Rwanda)skulle vara ansvariga för säkerheten, kommunistiska enpartistater (Kina) skulle verka för mänskliga rättigheter, vanstyrda afrikanska stater (Zimbabwe) skulle sköta den ekonomiska utvecklingen och fundamentalistiska muslimer (Saudiarabien) främja kvinnors rättigheter. Och så en dyr, korrupt och ineffektiv administration ovanpå det hela. Det är så FN ser ut. Ändå står Förenta Nationerna sedan många decennier i centrum för svensk utrikespolitik. Vi låtsas som att det finns en internationell rättsordning, som att FN kan skapa fred och utveckling och som att det finns några förenta nationer med gemensamma mål och intressen. FN bygger på en naiv önskedröm som spruckit, gång på gång. I denna bok visar Fredrik Segerfeldt att det är dags att göra upp med denna politik och varför Sverige bör verka för tätare samarbete mellan världens demokratier, först inom ramen för FN men på sikt inom ramen för ett Demokratiernas Förbund. Med förord av Paulina Neuding, chefredaktör för NEO.