Villkorlig barndom har fått statligt litteraturstöd (130317). Omstående solkade foto är den renaste bilden på min barndom. 1954, jag är nio (och ett halvt), ännu en gång uppryckt till ett nytt ställe – den här gången Årsta, förort i Stockholm. Det var en amerikansk yrkesfotograf som råkat ta vägen förbi där jag satt ensam på berghällen utanför vår lägenhet. Troligen skulle han strax dokumentera det nya, modernistiska förortscentret. Han bad mig att komma till trottoaren. – Let me take your picture. Tvekande gick jag ner. Efter en tid kom fotografiet med posten. Ett stort porträtt i fin passepartout, och bara på mig som annars var statist på familjebilderna. Senare har min medfödda misstro gjort att jag undrar om fotografen plåtade mig som ett självbespeglande inslag i sin dokumentation av svensk föredömlighet, för på berget satt jag nyklippt i amerikansk snagg. Kanske fastnade han också för något i min anblick som kom honom att tänka på en förlorande GI. Det stora Koreakriget hade sommaren innan avslutats med nederlag, liksom mitt lilla rödskinnade krig i Bagarmossen hade gjort. På trottoaren står jag iförd en blågrå overalltröja med maskinstickad rundkrage. Jag ser inte riktigt ut som ett barn på grund av det kärva allvaret med tidlös sorg i mitt ansikte, vilket understryks av kontrasten mot det perfekt arméstubbade håret. Här är en som överlevt men befinner sig i främmande hägn och inte har bestämt sig för om denna tillvaro som krigsfånge är värd hans fortsatta existens. En förtvivlad, rasande, som nu ändå nästan ler. På kortets baksida har fotografen skrivit, efter namnets ljud: Roger Fjätström, Å 28I. Jag hade förstås mumlat som vanligt. Fjät… ”fotspår; äv.: följd av fotspår, spår; ofta mer l. mindre bildl.” (SAOB, 1924). I bilden känner jag igen mig. Och jag spårar. Låt gå, pseudo. Fjätström –