I VANS COMITE, trasdik tat trans diktat, utvecklar författaren tre sviter ord, vilka endast med tvekan kan betecknas som dikter, i så fall udda, trasiga, ogenomtänkta, ibland sinnesförvirrade – ”sviter”… är det fråga om något slags för- eller efterräkningar? Av vad då? Någon nylig, pågående eller kommande katastrof? Hur kan de ”vana” då betrakta sig som vana vid dessa? Eller avser kanske ”vans” bara förare av ett visst slags transportfordon? Men nej, de enda färdmedel som figurerar i dessa ordbrötar är fötter, gölar och tåg, inget av dem lämpat att fara på utskottsmöten. Det sistnämnda, ett eller annat tåg, verkar för övrigt tackas för att passera utom syn- och hörhåll. Alltså, det finns goda ordbehandlare i landet, men saknas vanföreavdelningar för knasordande. Om de ”vana”, ”vanlia”, ”vanlisar” nu har börjat konspirera mot oss riktigt kloka, hur ska vi uppfatta det, hur står vi ut, vad gör vi?
På bokens baksida finns bara denna text:
Aktuellt om en tima,
Vänta ut uren
Ge noga akt
Än ingenting hänt
Händer än, timar inget
Händer att tyngsta tågens ting
Väntar ut ute,
tack