Han sålde sitt skratt till den västtyska televisionen för 900
DM.
Musik, har någon klok person sagt, kommunicerar perfekt
utan att egentligen säga någonting.
Får då en opera eller operauppsättning se ut hur som helst?
Naturligtvis, så länge det inte sker på bekostnad av den opera
den vill se ut som, vilket lyckligtvis sker ytterst sällan.
Man behöver inte sväva i tvivelsmål särskilt länge om att ha
klivit av vid rätt station. Tannhäusergatan, Nibelunggatan,
Parsifalapoteket och Richard Wagner-gymnasiet upplyser om att
detta är Bayreuth, den stad i Bayern som varje år under en sommarmånad
är ett med Wagner och hans verk. Det finns inte ett
skyltfönster, oavsett om man saluför damunderkläder eller leksaker,
där inte mästarens blick följer en under sin pösiga Dürerbasker.
Den absoluta friheten är naturligtvis en absurditet, ett fluidum
utan mening. Finns det inga gränser måste vi uppfinna dem och
skapa mening. Denna utmaning är som mest påtaglig inom den
elektroakustiska musiken, upplever jag det som, och kanske dess
konstnärliga akilleshäl: själva meningsskapandet.
Att styra kultur förutsätter en visdom som ingen besitter samt
en kunskap om en riktning som ingen känner. Och ett mål som
ingen förmår formulera, eftersom kulturen inte har något mål.
Den är ett mål i sig. Kultur är ovisshet, sökande, prövning. Den
dagen den är något annat upphör den att vara kultur.