Det fanns bara mannen och Rasmus i huset, runtomkring dem susade den ödsliga storskogen. Kusliga scener från dokumentärfilmen Jägarna spelades upp i Rasmus inre; scener som framställde Norrbotten som ett laglöst Vilda Vestern, där råa sällar skipar egen rätt. En primitiv värld fylld av spritångande våldtäktsmän och råskinn, som inte ens drar sig för att skjuta eller skära upp strupen på fridsamma bärplockare. Ingen skulle höra hans rop på hjälp, om den hotfullt tigande mannen var en potentiell våldsverkare och fick för sig att ha ihjäl honom.
Men Rasmus tänkte inte dö som ett bräkande offerlamm – skärrad började han se sig om efter möjliga försvarsvapen. En lie hängde inom räckhåll på väggen. Ett svårhanterligt tillhygge i närkamp, men bättre än inget.
Spänningen hade nu stegrats till outhärdlighet och rummet var som en enda stor tryckkokare. Men just när Rasmus väntade sig att tryckkärlet skulle brisera, sprack norrbottningen upp i ett godmodigt leende och lät den komprimerade stämningen pysa ut i vänliga ord:
– Nog får du låna båten, hä bar å embarker!