Den tyske konstnären Emil Nolde (1867-1956) var »expressionismens store färgmagiker«. Hans målningar är som färgstormar, hans akvareller glöder av intensitet. Nolde var bondsonen som inte fick måla, men barndomens egenartade landskap i de dansk-tyska gränstrakterna präglade hans skapande. Himmel och hav; det mäktiga molnspelet och ljuset över strand och marskland; vinden som drog fram över vattnet; de lysande, prunkande bondträdgådarna skildras i hans måleri. Men också det tidiga 1900-talets dekadenta nattliv i Berlin; sökandet efter det ursprungliga som fick honom att resa ända till Nya Guinea, lockelserna till myterna, till naturmystik och den bibliska världen. En »råhet« och emotionell laddning återkom på olika sätt i hans konstnärliga uttryck. Nolde förenade i sin person ett koncentrat av seklets konst- och politiska historia. Han arbetade med måleri. akvare11 och grafik - även om han började med möbler och som träsnidare. Bildningsbanan blev slingrande och ovanlig, enstöringen levde i honom. »Färgen flyter ur hans hand«, skriver här en av författarna. »Färgerna var min lycka och de tycktes älska mina händer«, menade han själv. I augusti 1941 förbjöds Nolde att måla av Nazi-Tysklands makthavare, detta trots hans eget politiska medlöperi. Dessförinnan var han rikligt representerad på nazisternas avskräckande utställning Entartete Kunst 1937, en paradox för Nolde, som förstärktes av att snart över tusen verk av konstnären i offentlig ägo beslagtogs. Åren som följde ägnade sig Nolde i isolering åt akvarell. som blev till en stor samling underbara »Omålade bilder«, främst med blom- och trädgårdsmotiv men även med landskap, havsmotiv och porträtt. Skribenterna som medverkar i denna praktfulla och innehållsrika volym är alla ledande Nolde-kännare, inte minst Christian Ring, chef för Noldemuseet i Seebüll i Tyskland. Huvudredaktör för boken och skribent är Karin Sidén, museichef vid Prins Eugens Waldemarsudde.