I Lili von Wallensteins novell Sisyfos får vi möta en stretande, villrådig Heinrich Himmler – eller, snarare, dennes förtvinade, tveksamma och tvivelaktiga minnen och förnimmelser. Magen i uppror, almanackan fulltecknad, livets innersta innebörd är – ovisshet och någon form av undergång. Frisören, skräddaren, mötena, middagarna, bil- och flygfärderna: medan allt det meningslösa fortgår, medan livet förflyter och främst består av löjeväckande uppgiftsinsamling och andra till synes bagatellartade eller betydelselösa göromål, så pågår den mest radikala revolutionen mot mänskligheten som sådan. Smått och stort komprimeras och har endast ett gemensamt – lönlöshet. Sisyfos är en text om förledningskonst, förnedringskonst, framställningskonst och förräderi. Det är tillika en text om jagets och moralens motsägelser och sönderfall i en tillvaro där det absurda har transformerats till vardag och verklighet. Överläggningarna. Det glesbefolkade skogsområdet. De vetenskapliga, meningslösa försöken. Teorierna och experimenten. Dessa harmlösa grubblare. Man fortsätter att utföra de värv som livet kräver av en, detta främst på grund av vana och skötsamhet. När ni har sett det har ni kunnat förvissa er om att där sitter ingen på felaktiga grunder; vad vi talar om är verkligen bottensatsen av brottsliga och urspårade individer. Jag har i detta kapitel tillåtit mig att utförligt och med viss skärpa påpeka en del fakta och förhållanden, som på grund av sin självklarhet i en mer normal situation inte hade behövts ägnas många ord. Dokumenten var bevis för mer än det faktum att jag hade rätt hela tiden. Gaskammare, svält, krematorier, tortyr, sterilisering och tvångsarbete. De mest raffinerade experiment för vetenskaplig nytta. Ett skäl för att leva är samtidigt ett utmärkt skäl för att dö.