Gabrielle D’Annunzio, dekadent poet, konstnär, musiker, estet, kvinnokarl, pionjär, våghals, aeronaut, svart magiker och geni, framsteg ur första världskriget som en hjälte med en liten armé, ”Ariditi, under sitt befäl. I brist på äventyr bestämde hans sig för att erövra staden Fiume i Jugoslavien och ge den till Italien. Efter en nekromantisk ceremoni med en älskarinna på en venetiansk kyrkogård begav han sig för att belägra Fiume och lyckades utan nämnvärda svårigheter. Men Italien avstod från hans generösa erbjudande. Premiärministern kallade honom ”en dumskalle”. (Hakim Bey, ur TAZ) Under denna vår tids demokratiska syndaflod, som ömkligt dränker många vackra och sällsynta saker, håller även på att småningom försvinna denna särskilda klass av gammal italiensk adel, hos vilken från släktled till släktled fortlevde en viss familjetradition av utsökt kultur, elegans och konst. (Gabriele D’Annunzio, Njutningslysten) Och må dessa brusande strömvirvlar kullvräka mig själv, översvämma, dränka mig, blott det förunna mig att från djupet skåda ljuset, som du gjuter över den oövervinnerliga själen. (Gabriele D’Annunzio, Njutningslysten) Livets vilda ansikte lyser plötsligt fram bredvid masken av metall och vax, lukten av människoblod stegrar körens extas. En arm, som stått i dödens tjänst, river sönder den tragiska fiktionens slöjor. (Gabriele D’Annunzio, Elden) Jag börjar känna stanken av fred! (Gabriele D’Annunzio)