Ukiyo Diary är en bok om mötet mellan en hänsynslös konstnär och ett hårt konsumtionssamhälle. Historien utspelar sig i moralens utkanter. En pojkfotograf som går under täcknamnet Amanda – den som förtjänar att bli älskad – fotograferar vackra sällskapskillar med en liten japansk polaroid-kamera i Kabuki-cho, Tokyos "flytande värld", det vill säga prostitutionskvarter. Amanda utger sig för att vara den schyssta fotografen som inte stjäl bilden av den andre, utan istället ger den direkt till sitt objekt. I själva verket smygfilmas hela skeendet av hennes assistent Anna; Anna bär ständigt en liten handväska med en inbyggd videokamera. Med sin blick erövrar Amanda Kabuki-chos labyrintiska miljöer. Hon vill göra en existentiell film om livets och skönhetens akuta korthet. Hon ser de japanska sällskapskillarna, så kallade hosts, som körsbärsblommor, sköna symboler för alltings flyktighet. De säljer känslor till ensamma japanska kvinnor i en sorglig serviceindustri där alla är förlorare. På kort tid kan de tjäna stora pengar på sitt utseende, men blir också, efter några år av supande sex nätter i veckan, snabbt utslitna. Raskt hopar sig problemen. Yakuzan, den japanska maffian, vill inte att Anna och Amanda filmar i deras kvarter. Sällskapskillarna kan inte prata engelska, spriten flödar till långt in på morgonkvisten och plötsligt har de svenska konstnärerna blivit brickor i ett invecklat spel mellan skiftande maktpositioner. De hamnar i den ena knipan efter den andra då de plockas upp av nigerianska hallickar som försöker sälja dem till japanska sarariimen eller salarymen. Över problematiken svävar frågan: hur långt är konstnärerna beredda att gå för konsten? Verklighet och fiktion såväl som sanning och lögn byter plats i ett högt spel om stulna bilder. Amanda använder kameran som ett journalistiskt vapen, som ett skydd och ett verktyg i en visuell tafatt-lek. Den dokumenterande videokameran exponerar den objektifierande, exotiserande sidan av fotografi. Filmen tematiserar kvinnlig voyeurism, spelar på åskådarens nyfikenhet på att tjyvkika in i andra världar och undersöker var gränserna går för etiska övertramp i konstens namn. Det japanska ordet ukiyo betyder ”den flytande världen” och är det traditionella namnet för glädjekvarteren, eller sorgekvarteren, som japanerna också brukade referera till dem. Under århundraden låg de på ön Yoshiwara i gamla Edo. Dagens flytande värld finns innanför den röda neonporten i Kabuki-cho, en plats där allt kan köpas för pengar: skönhet, ungdom, bekräftelse, sex och nu även – en deltidspojkvän. Hur ska två svenska konstnärer klara sig i den miljön? Och: kan kontakt mellan människor uppstå över gränser som klass, kön, språk, etnicitet och ekonomi? Ukiyo Diary – One Month in the Floating World is the story about Swedish photographer Amanda, an amoral artist character who spends her time taking polaroid photos of beautiful so called hosts, contemporary geisha guys or boyfriends-for-rent, that inhabit Kabuki-cho, Tokyo. She pretends to be the good photographer, who is not stealing the image from her objects, but gives it directly back to them. But at the same time her assistant Anna is catching everything with a video camera hidden in a small handbag. Amanda conquers the labyrinth of Shinjuku with her female gaze. But the two swedish girls are constantly thrown back in the object position when they are being picked up by nigerian pimps who are trying to sell them as hostesses to japanese sarariimen (salarymen). The project is partly documentary, partly mockumentary, dealing with the confusion between the real and the staged, and problematizing the exoticizing and objectifying processes in photography and film.