Kriser, katastrofer och krig förintar ackumulerat arbete för att producera ett liv format i dödens avbild. I motsats till denna dödens effektivitet minns vi Maurice Blanchots ord om dödens klumpighet. Vi måste ?dö som någon som inte lärt sig hur man gör, någon som skolkade från de lektionerna.? Vi talar alltså om samtidens kommande död, om den apparats död som sätter själva livet till sin avbild. I den meningen handlar vårt dödens ethos om undergången och om modet att våga dö en smula för att kunna leva. Först när vi skönjer en gemenskap som i sanning förmår blomma tillsammans med denna glädje inför undergången, kommer vi att kunna lämna den värld vi lever i.