Visst gör det ont att du håller mig fast
att blicken är svart
att du skakar mig hårt
men ondare ändå när du inte berör mig
när min kropp lämnas orörd
Visst gör det ont orden du sa
fulla av hat
hånet
men ondare ändå är tystnaden
när du vänder dig bort
Vakuum för min längtan är du
Den store gudens ohörda steg i mitt livs långa trappa
Jag ber dig: berör min själ en endaste gång
hellre så
med slag och hån
Hellre så
min kära
än detta vakuum av tystnad
«Hanna skriver rakt, skarpt, varmt och brännande hett samtidigt med förunderligt vackra metaforer som sätter tankar i rullning och gör att man tittar ut i intet några minuter, tittar på sitt eget liv, hittar egna tankar och ideer, väger, omvärderar, för att sedan gå tillbaks till början av dikten igen och läsa vidare i spänd väntan på nästa aha-upplevelse.» Henrik Larsson