Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Dont call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma. Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt. Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga. Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler? "En fjortonårig flickas balansgång mellan barnliv och vuxenvärld skildras med imponerande språkkänsla av debutanten Lina Arvidsson. Man öppnar hennes tonårsroman Det borde finnas regler och hamnar i en inre monolog, fylld av jargong och anglicismer, halsbrytande överdrifter, splittrad, rörig och alldeles övertygande." Svenska Dagbladet "Med absolut gehör för det samtida ungdomsspråket skriver Arvidsson fram en vass, ocensurerad fjortisblick" Dagens Nyheter "som att stå med örat intill väggen och lyssna tillbaka på sin egen ungdomstid" Svt Gomorron Sverige, Magnus Utvik "Lina Arvidsson har en unik röst. Hennes debut är drastiskt humoristisk med en allvarlig klangbotten, i många stycken briljant. Jag sträckläste den." Jenny Jägerfeld, författare