Den 17 november 1856 frös Olof och Johannes Berndtsson ihjäl i Vänerns iskalla vatten. Slupen Paulina, lastad med råg, gick i rasande storm under vid Rörkollran på väg mot Kristinehamn. Skeppar Anders räddades svårt medtagen och kunde beskriva Paulinas sista resa. Hans eget skillingtryck återges i boken. Ragnar Watz berättar om Paulinas och männens dramatiska färd från Blombergs och Hönsäters hamnar fram till förlisningen. Men författarens ambition är också att ge dessa män en historia, att inte låta deras existens suddas ut. Därför låter han oss komma de tre sjömännen in på livet och ta del av deras tankar och känslor. På krogen Pirum möter Johannes den unga Elaine. Parets kärlekshistoria blir kort och sorglig. Sjömännen begravdes på allmänningen på kyrkogården i Kristinehamn. Där hade de glömts bort om inte Ragnar Watz gripits av deras dramatiska öde. ”Ingen människa är värd att försvinna ur historien utan spår. Finns det egentligen något sorgligare än den okände soldatens grav? Inte för att man vid högtidliga tillfällen lägger ner blomsterkransar på den, utan bara för det faktum att det finns sådana gravar, som grävts för kroppar utan identitet.” Ragnar Watz