För drygt trettio år sedan publicerades Jean-François Lyotards La condition postmoderne, där frågan ställdes om innebörden i arvet från upplysningen. Ska det postmoderna förstås som ett brott med dess rationalitet och universalism, eller som en fortsättning och radikalisering av dess självkritik? Lyotards idé om ett postmodernt brott kom att kritiseras av bland andra Jürgen Habermas för vilken upplysningen var ett projekt som förvisso hade sin baksida, men som i grunden borde försvaras. Fredric Jameson utvecklade därefter begreppet postmodernism i en annan riktning – som ett uttryck för senkapitalismens kulturella logik. Debatten kom att röra sig från filosofi och politisk teori till bildkonst, litteratur, dans och arkitektur, från diskussioner om subjektet och språket till kultursociologiska analyser om skillnaden mellan högt och lågt inom kulturen. Vår egen samtid är på många sätt präglad av detta högst kontroversiella arv, men dess innebörd är likväl långt ifrån klar. Vad var det postmoderna? Vilka var debattens historiska förutsättningar? Kan vi idag formulera dessa problem så att de fortfarande är relevanta?