Ur Vitas: ”Ser du Sestine?”, sa hon och smekte mig över kinden och nickade menande ut mot vattnet, ”tonerna sugs alltid uppåt, aldrig ut över havet. Havet tål inte fadon, dess melodi påminner det om själens kraft att genomtränga atomernas gytter; om den skenbara struktur som bara finns så länge människan väljer att tror på den. Havet skyr fadon och min yngste son utmanar havet och gör det för varje natt allt hungrigare efter himlen i sin jakt på Lucretius början; på det svarta hål ur vilket kroppar en gång urskiljde sig och lika ting började att förena sig med varandra.” Och när alla jordens kroppar var tunga och inflätade i varandra möttes de i mitten och intog de lägsta ställningarna; ju mer de flätades in i varandra och gick samman desto mer tryckte de ut det som skulle bilda haven, stjärnorna, solen, månen och den stora världens murar.