När ögonen vant sig vid mörkret, kommer tvivlet. Hans kläder luktar malmedel. Ett ensamt fönster med svart galler dödar ljuset. Korridorerna är döda – de människor, som sitter likt dockor på de vita bänkarna, talar inte … En roman som utspelar sig i Helsingborg. Sven föds år 1930, och vi får följa han och kompisen Arne, där Barnrikehusen – Mariahusen – och S:ta Maria spelar en central roll. – Jag hör röster! Var är jag? – Du är inspärrad på sinnessjukhus. – Jag är inte sjuk. – Nu väntar insulin- och elchocker för dej. Du ska bli en lätthanterlig patient. – Jag vill inte. – Här har du ingen talan och gör du inte som de säger, blir du lobotomerad. – Jag förstår inte! – De skär, kanske med en förgylld ishacka, i din hjärna! – Vem är du? – Döden. Sven föddes 1930 i ett av barnrikehusen – Mariahusen – vid folkparken i Helsingborg. Han hade inga problem att finna kompisar, då det i trappuppgången bodde 31 ungar i varierande storlekar och åldrar. Folk sa att han var lite seg i huvudet, och runt huskropparna dansade orden domm i nöttan och fubick. Skomakare Brink påstod, att Sven påminde om ett ostämt piano. Ingen gav sig dock på honom, då hans två bröder – Erik och Alf – var breda över axlarna. 30 år senare skriver Sven in sig frivilligt på S:ta Maria. En trött stentrappa, med fyra smärtsamma betongsteg, väntar på att Sven ska nå den kolabruna dörren. En skötare i blå rock följer honom till avdelningssköterskan. Här på avdelningen började en undersökning som påminde Sven om mönstringen på Jakob Hansens Hus 1949, då han var 19 år. Även temperatur och puls registrerades, och fördes in i en blå liggare. Han kunde inte komma undan att bada badkar. Ett vitt badkar som stod på en metallställning en halvmeter upp i luften. Vitt kakel och betonggolv, ett kvadratiskt fönster indelat i fyra frostiga rutor. Här gällde det att vara foglig och inte ställa till jävelskap. Han fick vara glad, att slippa ett långbad med vakt; 36ºC i 12 timmar för oroliga patienter! Efter att ha tagit på sina sjukhuskläder är det sängdags för Sven, och han känner sig som ett barn i sovpåse i en hög spjällsäng.