Numret inleds med ett utdrag ur den samiska författaren Sigbjørn Skådens kommande science fiction-roman Heim. Skådens berättelse uppehåller sig vid ättlingarna till kolonisatörerna på rymdfarkosten Montifringilla, som lever i armod på planeten Seles. Kolonisatörerna har tappat all kontakt med jorden, men livet fortgår innanför den enorma kupol som skyddar det lilla samhället mot planetens dödliga atmosfär. Befolknings­siffran får aldrig överstiga 34 individer. Men så kommer dagen då farkosten Canorus landar på planeten, med en mång­dubbelt mycket större befolkning än det lilla samhället på Sedes. Den isländska poeten Sjón bidrar med en unik essä för Klimatvrede, som publiceras i översättning av John Swedenmark. Sjón menar att litteraturens ekologi präglas av en enorm mångfald, där varje folk skapar olika uttryck för att förstå den värld de lever i. Men vilken roll kan berättelsen spela i relation till den rådande klimatkrisen? “Bara genom att sätta in litteraturen i ett ekologiskt ramverk kan vi förstå vilken insats författarna bör göra för räddandet av jorden och mänskligheten”, skriver han. Agri Ismaïl skriver också om behovet av nya, globala narrativ i essän “Låt Prometheus drunkna”, medan Espen Stueland i essän “Kommer barnen fortfarande att spela fotboll?” analyserar behovet av ny terminologi för att beskriva allt mer frekventa och vildsinta översvämningar i Norge. I “Den koralldjursdödande tillvaron” brottas Jonas Gren med sitt samvete. I den omfattande essän “Makrilldiktaren. Om Gunnar D Hansson” undersöker Victor Malm relationen mellan det mänskliga och icke-mänskliga i Hanssons poesi. I en anna essä, “Alla talar om jöklar”, skriver John Swedenmark om hur hur den isländska kulturens uråldriga symbios med jökeln kullkastas av en av energiexploaterings förödande konsekvenser: jökeldöden.”Diktarens kropp sprids ut i naturen som fröer eller gödning, det kallas sparagmos på grekiska och den ursprungliga källan till detta står att finna i Orfeusmyten”, skriver Elisabeth Friis i essän “Att bli träd”. Texten undersöker trädblivandet som ekopoetisk strategi hos tre nordiska lyriker: Katarina Frostenson, Gunstein Bakke och Ursula Andkjær Olsen. I ett särskilt reportage åker Sofia Roberg till Stavanger och intervjuar författaren Øyvind Rimbereid, som funderar över stadens förvandling under moderniteten. Numret bjuder också på konst. Helen Korpak skriver om Noora Sandgrens fotografier, som med hjälp av icke-exploaterande framkallningsmetoder försöker undvika vad hon kallar “fotografens andra kropp”. I två intervjuer samtalar Alexander Svedberg med konstnärerna Erik Sjödin och Kirsty Kross. Sjödin arbetar med bikupor och posthumanistisk teori medan Kross kommunicerar samtidens ambivalens utstyrd i en fiskdräkt. Klimatvrede presenterar också nyskriven och översatt poesi från hela Norden: Jonas Gren, Petra Mölstad, Øyvind Rimbereid, Sjón, Frøydis Sollid Simonsen, Olli Heikkonen, Niillas och Holmberg. Zara Kjellner sammanfattar vårens samtal under evenemanget POST #METOO. I 10TALs fasta debutantsektion publicerar vi Sami Aidi.