Uppslagen till denna bok är minst tvåfaldig. För det första skrev jag en liten rapport vid Regionkliniken i Växjö för 10 år sedan, där ”materialet” till stora delar bestod av diagnosen Persona pathologica – en diagnos jag tidigare stött på när jag sommararbetat vid ett stort mentalsjukhus. Diagnosen saknade precision enligt min egen referensram. Då de patienter jag undersökte i Växjö ofta hade missbruk som andradiagnos. Det villsäga, patienterna jag studerade hade en dubbeldiagnos, som visade sig vara mera regel än undantag.

När jag började med psykiatristudier 1967 debatterades ”persona pathologica” intensivt i populär- och fackpress, men då under diagnosens kritiserade ordform: psykopati. Jag har nu retrospektivt kunnat konstatera att varje tid har haft sitt ”topic” i psykiatrin. Jag debuterade när psykopatidiagnosen debatterades. Senare kom ”borderline personality state” att bli diskuterat i fackpress och kanske framför allt blev den en container dit man skickade patienter som vägrade uppträda såsom läroböckerna föreslog. Exemplen på historiska debatter i psykiatrin kan göras oändlig. Överhuvudtaget har jag genom åren kunnat konstatera att patienter är oförskämda nog att uppträda eller visa upp en symptomflora som alls inte stämmer med läroböckernas idealpatienter. Jag har tagit detta ad notam och skrivit denna bok utifrån många olika perspektiv, det vill säga såsom diagnosen psykopati historiskt gestaltat sig. Detta har inte hindrat mig att försöka göra en uppsummering där jag presenterar ett symptomschema i slutkapitlet och detta försök bär jag själv ansvaret för.

Ur Inledningen.