Med personliga erfarenheter från kvinnorörelsen raljerar författaren över den nya medelklassfeminismen. Gängse feministiska klyschor ställs mot hårddata och alternativa synsätt. Den feministiska ideologin, så som den faktiskt verkar i dagens Sverige, analyseras ur ett genuint vänsterperspektiv. Dess prioriteringar av ”ilandsproblem” utsätts för en svidande kritik i förhållande till de ödesfrågor som vänstern, och den politiskt engagerade allmänheten, borde ägna sig åt: klassklyftorna, det internationella kapitalets överkörning av demokratin, världsfattigdomen och klimat- och miljöproblemen.