När Juan José Millás var barn hade hans far en verkstad för elektromedicinska apparater. Som vuxen tänker Juan, nu författare, tillbaka på hur hans far en gång använde en bit kött för att prova en elektrisk skalpell han uppfunnit. Han minns gatan i Madrid dit de flyttade, den gata där han träffade sin första kärlek, där han första gången mötte döden. Gatan som en gång var hela hans värld. Genom minnena går det upp för honom att skrivandet, precis som faderns skalpell, på en och samma gång öppnar och sluter till sår. Romanen Världen är ett försök att tillsluta såret som hans uppväxt var, och som hans vuxenblivande kom att bli.

Med sin känsliga, personliga stil får den spanske författaren Juan José Millás vardagliga händelser och barndomsminnen att framstå som något fantastiskt, så att verkligheten framträder på nytt för läsaren. Boken belönades med det prestigefyllda Premio Planeta-priset när den gavs ut i Spanien år 2007.

Juan José Millás är en stark röst inom den samtida spanskspråkiga litteraturen, och är även känd för sina texter i dagstidningen El País och sitt radioprogram på kanalen Ser. Han föddes 1946 i Valencia och flyttade senare med sin familj till Madrid. Millás första roman Cerbero son las sombras gavs ut 1975. Sedan dess har han publicerat mer än trettio böcker i olika genrer, och är översatt till över 23 språk.

Manni Kössler arbetar som översättare från spanska och engelska, och har bland annat översatt César Aira och Juan Gabriel Vásquez till svenska. Ur Världen: Jag steg förvandlad ur taxin och gick på min gata, från början till slut, i ett tillstånd av trans. Den var naturligtvis inte densamma längre. Alla min barndoms låga hus hade ersatts av byggnader på sex eller sju våningar. Men jag kunde se vålnaderna efter de gamla bostadshusen och deras invånare tecknade på dessa nya fasader. Jag såg min far i verkstaden, böjd över en nötfilé som han skar i med sin elektriska skalpell; jag såg Luz med ögonen förbundna med svart bindel där hon tränade sig på blindmetoden (blindmetoden!) vid en skrivmaskin, på kursskolan; jag såg min mor girigt skruva locket av en burk med lugnande tabletter; jag såg Vitaminas som, med cykeln intill sig, tillverkade ett nytt Guds öga, en ny blick att betrakta sig själv med; jag såg hans syster sväva fram mellan husen i sin rutiga kjol, som en vision; jag såg de döda eftermiddagarna i mina tonår, dessa döda eftermiddagar, så har man aldrig sagt om morgnarna, eller om nätterna, för bara eftermiddagen bland dagens alla stunder är dödlig: när mörkret faller på, säger man, när dagen dör bort, det som också är efter- middagens död. De döda eftermiddagarna visade sig, ur det perspektiv tiden ger, vara de mest levande i mitt liv.